Eloranta: Det viktigaste under den här förhandlingsomgången är att köpkraften ökar, efersom FFC fältet är mest utsatt för ökande energi och lismedelspriser. Kostnader som i kiky-avtalet flyttades från arbetsgivaren till lönetagarna bör flyttas tillbaka till arbetsgivarna.
Text Johanna Honkaranta och Anders Lindblad, bilder FFC bild-arkiv
Kuukauden kurssi utfrågade FFC:s ordförande Jarkko Eloranta och Tillväxt och påverkan -avdelningens direktör Jyrki Konola angående arbetsmarknadsläget och andra aktuella frågor.
Jarkko Eloranta betonade FFC:s förändrade roll i pågående kollektivavtalsförhandlingar. FFC förhandlar inte om kolektivavtal utan fackförbunden förhandlar sina egna avtal framhävde Eloranta.
-FFC:s uppgift är att koordinera förbundens förhandlingar, fungera som ett underlag för utbyte av information och främja almänna mål under kollektivavtalsförhandlingarna. Det primära under den den här omgången är att öka köpkraften. Mot FFC- fältet slår speciellt stigande priser på livsmedel och energi. I kiky-avtalet från arbetsgivaren till löntagarna flyttade r sidokostnader måste flyttas tillbaka, säger Eloranta.
Teknologindustrins kollektivavtal löper ut i slutet av november, men beslut om nästa års löneförhöjningar har inte kommit till. Vad händer härnäst?
–Förhandlingarna har fortsatt, men parterna står uppenbarligen långt ifrån varandra. I samma situation finns också ett kemikontrakt och en del av kontrakten inom tjänstesektorerna kommer också snart att upphöra. I början av året bister en stor del av kontrakten inom transportsektorn. I värsta fall hopar sig öppna kontrakt i början av året, då centralorganisationen ska tänka på saken kollektivt för att, både genom förhandling och andra åtgärder, lösa situationen.
– Trepartslösningarna och lagstiftningsarbetet är också viktigt. Riksdagens mandatperiod närmar sig sitt slut och de sista propositionerna ska vara riksdagen tillhanda inom ett par veckor. Det är mycket jobb kvar, säger Eloranta.
Jyrki Konola lyfte fram det kommande riksdagsvalet och FFC:s mål inför riksdagsvalet.
-FFC:s valmål har redan publicerats under våren (www.vaalitavoitte.fi). Riksdagsval hålls 2.4.2023 och ur SAK:s synvinkel omfattar de tre sektioner. Ur intressebevakningssynpunkt är det viktigt vilken sorts kandidater som nomineras i olika partier. Förhoppningen är, att även de traditionella och särskilt vänsterpartier skulle nominera s.k. donarkandidater, dvs. FFC:s aktiva och för tillfället ser der bra ut i det avseendet.
-Den andra delen är sakinnehållet, det vill säga de mål som FFC-förvaltningen dragit upp. Det har varit många möten med journalister, tjänstemän, planeringschefer och politiska partier och politiker. Det har berättats om vilka frågor FFC tycker är viktiga under kommande regeringsperiod och vad man vill göra. Den tredje delen är att få ”sovande partiet” inom FFC att rösta. Tillsammans med fackföreningarna har man redan gjort upp planer om hur man kan uppmuntra den finska arbetsbefolkningen att rösta i valet. Även en röst räknas, påminner Konola.
Vilken nivå av löneförhöjningar ska det bli år 2023 och hur kommer engångsersättningar att inverka? Kan den svenska förhöjningsmodellen passa oss?
– Eloranta betonar att fallet i köpkraften för löntagarna har varit historiskt stort, det vill säga runt 5% och inflationen är omkring8 % . Det är osannolikt att vi i en omgång av löneförhöjningar skulle kunna kompensera hela svackan. Köpkraftsmässigt förlorar vi nog för en tid. Uppskattningen är att löneförhöjningarna stannar någonstans mellan tre och åtta procent.
– Engångsersättningar är problematiska eftersom de inte ingår i löneunderlaget och det kan finnas oklarheter på arbetsplatser om till vem de skall betalas. Omfattas till exempel deltidsanställda och hur länge skall de ha varit på jobbet. ”Coronagruppens” sjuksköterskor fick ett engångsbelopp på 600 €. På grund av den exceptionella situationen och inflationsspiken, är det möjligt att arbetsgivarna kommer att erbjuda engångsersättningar. Detta måste man vara försiktig med, eftersom klumpsummor kan minska andra löneökningar.
– Skattefria engångsbelopp på upp till 3 000 euro har setts i Centraleuropa. Med procentuella höjningar lämnas ständigt lägre löner bakom och det leder också till inkomstskillnader mellan könen ock till växande inkomstskillnader. Ingenting hindrar fackföreningar från att förhandla om höjningar i euro och till exempel i Sverige meddelade LO sitt mål för den ettåriga avtalstiden på 4,4 % eller 1290 kr, vilket beaktar även låglönebranscher, berättar Eloranta.
På fältet sägs det ofta att om olika fackförbunds avtal skulle sägas upp samtidigt, skulle vi ha större möjlighet att befrämja nya avtal kraftigare genom att solidariskt arbeta tillsammans.
– Det vore bra, om uppsägningarna av kontrakt inom branscherna kunde synkroniseras på samma kvartal, idag är situationen ganska splittrad. Dels kommer det sig av arbetsgivarnas initiativ, som t.ex inom skogsindustrin finns det inget nationellt kollektivavtal alls. Att decentralisera tidpunkten för beslut har varit ett centralt mål för arbetsgivarsidan, där de har lyckats. På så sätt försvagas möjligheten till kollektiv press från de anställdas sida.
-Den ekonomiska situationen just nu kan komma att förändras under avtalsrundan. Under coronaperioden såg vi hur de som gjorde avtal strax innan coronasituationen började var i en mycket bättre situation än de som gjorde sina under corona, bland annat tjänstebranscher och offentlig sektor. Till poängen hör också att fackföreningar, t.ex. inom handeln, vill att avtalet skall sägas upp före jul, eftersom arbetsgivaren inte vill att julförsäljningen ska störas. Längden av kontraktet har också effekt. Med ett långt kontrakt får man ofta högre löneökningar pga arbetsro är garanterad under lång tid. Sammantaget skulle det vara mycket enklare och effektivare om kontraktsfläkten skulle bli hårdare, men det beror mer på arbetsgivarens sida. Med ett långt avtal får man ofta bättre löneökningar eftersom arbetsron är garanterad under en längre tid. I det stora hela vore det bättre om avtalsförhandlingarna hölls mera frekvent, fast det är mera beroende av arbetsgivarens sida.
I kommunsektorns avtal är löneförhöjningearna bundna till förhöjningarna inom exportsektorerna och transportsektorn. Vad berättar oss detta?
– En exportdriven lönemodell har implementerats i Finland, och idet här läget erkände den offentliga sektorn dess existens, även om de kommer att få en höjning i löneprogrammet. Det är intressant upplägg, eftersom den offentliga sektorn tidigare har motsatt sig den exportdrivna lönemodellen. EK har försökt upprätthålla sin egen samordning ledd av arbetsgivaren och påtvingad av arbetsgivaren.
-Om kommunsidans beslut kan man starkt hävda, att det slet sönder EK:s ”tvångströja”, som man har försökt föra ut på arbetsmarknaden. Diskussionen har uppstått ur det faktum att vi behöver någon form av nationell lönesamordning, som inte kan baseras på arbetsgivarens ensidiga beslut. Detta visar också att EK:s ensidiga beslut inte kan stå emot pressen från arbetsmarknaden och fackföreningarna, utan att med tillräcklig solidarisk kraft kan det köras över. På arbetstagarsidan måste vi gå framåt och dra nytta av situationen, där EK:s samordning har splittrats, vi skall inte fästa oss vid tanken om att den offentliga sidan får lite mer än andra. Detta står verkligen över alla ömsesidiga meningsskiljaktigheter, slutar Eloranta intervjun.